Manlighet i Sverige och Latinamerika

Jag vill inte påstå att Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar är dumma. Men det verkar onekligen som om de har lite otur när de tänker, eller i alla fall när de formulerar sig. Därför har de också med rätta fått mycket kritik för det de skriver på sin blogg Newsmill-bloggen. De skriver i ett förvisso angeläget ämne och med goda föresatser om att alla kvinnor kanske inte vill ha en mjukispappa till man och älskare. De skriver också att en flatnäve kan vara tecken på kärlek. Även om de har rätt i sak i en del av vad de skriver så drunknar det vettiga i deras budskap i deras till synes ogenomtänkta formuleringar.

När de till exempel skriver att ”Jämställdheten kväver oss” så tror jag att de inte menar bokstavligen. Jämställdheten ger frihet. Men allt för många fanatiska dildofeminister som i Sverige tycks ha tolkningsföreträde på jämställdhet anser att om inte kvinnan står bakom under varannat samlag så ska inte mannen heller få stå bakom. Ingen kvinna kan tycka om att ta den i tvåan för de kan inte ge en man den i tvåan. Samma attackflator tycks anse att ett vanligt hetrosexuellt knull är våldtäkt, eller i alla fall näst intill. I alla fall om det inte sker i kärnfamiljen efter att mannen nattat barnen och tagit hand om disken. Det är därför som feministerna uppfunnit uttryck som tjatvåldtäkt. Även om mannen inte använder våld så är det fel att en man får ha sex med en kvinna och kvinnan är offer. Alltså måste det vara våldtäkt ändå.

Har han tjatat eller det är för stor åldersskillnad så är det klockrent en våldtäkt. Likaså om hon ångrar sig efteråt eller, han har betalat eller om det varit gruppsex. Det spelar ingen roll om det är en trekant med två män och en kvinna eller en man och två kvinnor. I bägge fallen heter det att mannen/männen utnyttjar kvinnan/kvinnorna. Mannens sexualitet ska alltid misstänkliggöras. I ett sånt samhälle förstår jag om många män har svårt med identiteten. Jag förstår också de svenska kvinnor som söker sig latinska älskare för att det är spännande och för att de blir uppskattade som kvinnor. För i Sverige får ju inte en man ge en kvinna en komplimang utan att riskera att anmälas för sexuella trakasserier.

Det författarna till blogginlägget har rätt i är att alla krav på att vara perfekt kan kväva känslorna. När en familj inte får lösa de problem som uppstår i familjen utifrån sina egna förutsättningar utan det måste ske utifrån en mall för vad som är godkänt, dvs att mannen ska göra minst 50% av hemarbetet och oavsett hur mycket han gör så ska han skämmas för att han inte gör tillräckligt och be om ursäkt för att han är född med kuk mellan benen. Vidare så får han inte säga emot sin kvinna, för hur han än gör det så kommer han att få höra att han använder någon form av förtryckarteknik och bara visar att det är ”samma talibaner här som där”.

Jag lever för närvarande i ett latinskt land, Honduras. Jag har lärt mig en del om vad som är vanligt här. Till exempel så är det en vanlig bild bland kvinnorna att ingen vill ha honduranska män. Detta därför att fattiga män misshandlar sina kvinnor och de rika männen har flera älskarinnor. Ingen kvinna vill ha en man som slår henne eller som skaffar älskarinnor. Att dessutom de flesta män, ivrigt påhejade av sina fruar, har till uppgift att bestraffa barnen när de gjort något dumt tycker inte jag förbättrar den bilden. Visst ska sägas att jag har sett flera kvinnor slå och hota barn än jag sett män göra det. Visst har även kvinnorna älskare.Det finns mycket som inte inte stämmer i schablonbilden. Men det är samma schablonbild som Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar använder som något positivt. Myntet har två sidor.

Honduras och det jag i övrigt sett av Latinamerika har mycket positivt att erbjuda, även när det gäller relationer. Jag tycker till exempel att man kan bejaka komplimanger. Man kan ta till sig det känslosamma i den latinska kulturen. Vi bör definitivt släppa kontrollen över familjerna för att låta dem lösa sina egna problem när det gäller fördelning av arbetsuppgifter, pengar och hur de vill ha sex inom de ramar som lagarna tillåter.

Även om det förvisso kan finnas ömhet i ett slag över munnen så bör vi aldrig acceptera våld (annat än som självförsvar), sexuellt tvång eller sex med barn. Vi bör också se till att ha ett jämställt samhälle som ger både kvinnor och män möjlighet att både förvärvsarbeta och att ta ansvar för barn. Men det får inte betyda att varje familj måste göra på exakt samma sätt. Om en familj vill fördela arbetet på ett sätt och en annan familj på ett annat sätt måste det vara tillåtet. Om en familj vill ha en typ av sexliv och en annan familj ett annat måste det också vara tillåtet.

Varför inte den tredje vägen syn på män, kvinnor och jämställdhet. Bägge könen ska ha likvärdiga möjligheter och rättigheter, men sedan är det upp till var och en att göra vad de vill av de möjligheterna. Det måste vara lika accepterat att klä småflickor i rosa som att klå småpojkar i rosa. Om statistiken inte ger 50/50 mellan könen i något avseende och det beror på att alla inte vill ha 50/50 så är det väl inget fel i det. Det viktiga är att de som vill bryta mönstren får göra det, inte att förbjuda dem som vill leva i gamla könsroller att göra det. Ingen ska av samhället förbjudas eller hindras att göra det de vill på grund av kön.

Även om Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar har haft otur när de tänkt, eller formulerat sig så har de lyckats få i gång en diskussion i ett viktigt och tabubelagt ämne. Det är bra av dem. Tack för det. Kanske ska man inte ta allt de skrivit så bokstavligt, utan mer se det som ironiserande över ett intressant samhällsfenomen.

Läs även andra bloggares åsikter om manligt, kvinnligt, Jessica Zandén, Cecilia Gyllenhammar, sex, Sverige, Latinamerika, Honduras, våld, kärlek, jämställdhet, feminism