Vart tog rätten till privatliv vägen?

Piratpartiets Rick Falkvinge, skriver bland om att MUF likt alla ungdomsförbund vill värna privatlivet. Tyvärr är deras moderparti av motsatt uppfattning.

Men det tycks gälla hela den politiska samlingen i Riksdagen. Inget parti vågar värna privatlivet, även om enstaka riskdagsledamöter gör motstånd. Alla mjäkar med i kraven på mer och mer övervakning. Det handlar både om övervakning från staten i form av tex FRA och IPRED, men också om att människor övervakar varandra allt mer. Företagen övervakar de anställda, butiker och biografer sina kunder fruar sina män och tvärtom. SJ ska också kontrollera sina resenärer. Över oss alla vakar alltid satelliter från USA. Värst av allt är att riksdagsledamöternas datorer övervakas och blockeras från information som åsiktspolisen anser farlig. Detta tiger gammelmedia om.

I princip tycker jag, likt ProjO, att det var och en gör i sin egen bostad, eller på sin egen tomt är upp till denne. Men det offentliga rummet ska inte övervakas i smyg. En butiksägare ska självfallet få övervaka sin butik – efter att tydligt ha talat om det för alla – innan övervakningen börjar. Ett lämpligt sätt är en skylt på dörren. Vill man inte övervakas så får man välja en annan butik.

Samma principer bör också gälla i ett hem. Ska man montera en kamera i toalettstolen för att övervaka att ingen stjäl dasspappersrullen så bör man antingen upplysa gästerna muntligt eller genom en skylt på dassdörren. Självklart går det också att mer allmänt annonsera på ytterdörren om att väl valda delar av lägenheten kameraövervakas. Sedan kan besökarna välja om de vill övervakas eller besöka någon annan.

Jag är lite kluven till övervakning på allmän plats. I princip tycker jag att den bör tillåtas, men med samma restriktioner. Man ska veta om övervakningen innan den börjar. Vill en fastighetsägare sätta en kamera i porten för att se kuken på den som står och pissar så får han upplysa den nödige innan. Likaså den villaägare som vill ha en kamera mot gatan för att se vilka gäster han ska öppna grinden för. Låt honom sätta upp den utan tillstånd men med en skylt som upplyser om det. Låt kommunerna övervaka torget med en webbkamera om de vill, bara de upplyser om det. Den övervakning som sker av det offentliga rummet får vi i stor utsträckning acceptera.

Men i min lägenhet, min dator och min telefon ska ingen jävel övervaka mig utan mitt tillstånd. I alla fall så länge jag inte är misstänkt för brott. Att söka information, eller läsa information som inte är av mycket personlig karaktär eller fara för rikets säkerhet ska dock aldrig vara brottsligt. Detta oavsett om det heter porrsurfande eller nedladdning av upphovsrättsskyddat material. Det måste vara en rättighet att få ta till sig den information man kommer över via offentliga källor och internet är faktiskt offentligt (så länge det inte är lösenorddskyddade sidor etc).

Däremot hur man använder den är en annan sak. Bara för att man hittar information om hur man gör bomber så är det inte tillåtet att göra en bomb. Lika lite ska det vara tillåtet att sälja en låt man laddat ner från internet eller sprida barnporr som man hittat.

När nu högerregeringen i sin privatiseringsiver till och med vill privatisera polisen. I alla fall vill de ge privata maffialiknande företag rätt att använda utpressning för att utreda något som inte ens borde vara brottsligt. Detta samtidigt som det riktiga rättsväsendet börjar ägnas sig åt att tro istället för att fråga efter bevis. Där har de definitivt gått för långt.

Jag håller med Erik Laakso, Sagor från Livbåten och Rick Falkvinge. Ska man ha stifta en ny lag eller revidera en gammal så ska man ställa sig tre frågor: Behövs lagen? Kommer den att fungera? Är dess förtjänst värd mer än de eventuellt negativa effekter den medför? Är inte svaret på alla frågor ja så ska man inte stifta lagen. Tyvärr verkar inte det tankesättet finnas i riksdagen idag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om FRA, IPRED, MUF, övervakning, integritet, riksdagen