Erik Laakso har skrivit ett tänkvärt inlägg om socialdemokratiskt bloggande. Det har sin grund i ett annat inlägg som Björn Wadstöm skrivit om det slutna socialdemokratiska bloggandet.
Det är väl inte så konstigt om partiets officiella bloggande vänder sig till redan frälsta och helst håller all debatt intern. Jag tycker det passar bra in på ett förtryckarparti som S har utvecklats till. Ingen ledande företrädare uttalade sig om FRA före omröstningen. Jag har inte heller hört någon S-företrädare säga något om det nya läppstift på liket som ska smetas på alldeles för sent. När det gäller IPRED så var det 0 debatt bland partiets företrädare tills det kom ett idiotiskt förslag som faktiskt var värre än regeringens. Bland bloggare förekom vissa åsikter, men dessa tog ju drottning Mona ingen notis om när hon bestämde sig för vad alla ska tycka. Inte heller fakta. Även när det gäller övrig övervakning så är S tysta.
Det tycks som en allt större del av medlemskåren inom S jobbar där för att de har sin anställning inom de system som partiet vid varje val slåss för att att värna, bevara och återställa. Det vill säga, arbetslösa, fackombudsmän, sjukskrivna, pensionärer, proffspolitiker och offentliganställda. Någon på medlemsregistret kan säkert vederlägga eller förkasta dessa uppgifter. Men som utomstående tror jag det är svårt att få ut sanningen om detta. Det är därför partiet har så svårt att anpassa sig till en ny tid. Det är nog också därför som de fritt tänkande socialdemokrater som inte är direkt beroende av partiets välvilja för sin försörjning känner sig besvikna och ledsna.
När partimedlemmar och sympatisörer försökt få veta vad partiet har för åsikt (innan drottning Mona talat om vad de ska tycka) så har man svarat med förakt och lögner. Av ett sånt parti förväntar jag mig inte annat än att man är nöjd med att hålla bloggarna internt där ansvarig talar om för megafonerna vad som ska skrikas ut. Sedan kan utomstående läsa det utbasunerade budskapet.
Ska S återgå till att bli ett stort parti (för trots regeringens krig mot befolkningen så minskar enligt uppgift medlemsantalet inom S) så måste man öppna upp sig. Då måste man våga diskutera öppet. Då måste medlemmarna åter få något att säga till om. Då måste politiken ändras från trygghetsfascistisk feministisk som ska tvinga på alla trygghet oavsett om vi vill eller inte till frihetssträvande parti för jämställdhet och som erbjuder trygghet. Då kanske jag kan komma tillbaks till partiet också. Men nu känns det som om partiet har överlevt sig själv. Man väljer att tro på samma lösningar som för 100 år sedan. Se bara användningen av ordet ”pigavdrag”, en tydlig historisk jämförelse.
Det är bara några år sedan jag var med i en S-förening som ansåg att man inte kunde maila kallelser eller information till medlemmarna, eftersom inte alla hade mail. Att jag föreslog att medlemmarna kunde få välja hur de skulle få kallelserna var inte heller populärt. Jag fick en känsla av att för några medlemmar så var det viktiga känslan av att få känna sig behövd genom att promenera runt i området och dela ut lappar. Men med den inställningen så kommer partiet också att dö ut. Kanske är det det bästa. Ibland är det bättre att riva ner och bygga nytt än att bara försöka lappa och laga det som håller på att vittra sönder.
Men trots det så sörjer jag. På samma sätt som jag sörjer gamla släktingar där huvudet inte längre hänger med. Där man inte kan ta till sig utvecklingen. Där kroppen inte längre orkar som förut. Det är sorgligt att se någon förtvina på det viset. Men tiden har sin gång och det är kanske bättre att låta S få lite lugn och ro, att få kämpa med sin egen kropp och sitt eget huvud istället för att bekymra sig om att styra landet. Låt oss tacka S för dess mångåriga frihetkamp och försöka komma ihåg partiet för det fina det en gång var, istället för den dementa gamla hagga som det nu har blivit. Låt oss acceptera att tiden har sin gång och att någon måste dö för att ge plats åt det som föds.
Piratpartiet är ett alternativ. Det är långt i från färdigbyggt. Men de har en stabil stomme att stå på och med några års utveckling så kan de kanske också skaffa sig en politik på flera områden. Men lika lite som man dömer ut små barn för att de inte är färdigutvecklade ska man döma ut Piratpartiet för att det inte är färdigutvecklat. Jag tänker ge dem en chans och ska försöka påverka dem i den mån jag kan. För trots allt så är det lättare att forma ett barn än att stöpa om en pensionär som inte ens tar sig ur sängen innan det är för sent. Därför kan S få njuta av en välförtjänt pension och se yngre förmågor bära frihetsfanan högt.
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Piratpartiet, livet, livscykel
[...] HAX MMK Sigfrid Sidvind Scaber Nestor Klamberg Lars-Erick Intensifier Federley Motpol Promemorian El Rubio Argast Otyg Breki [...]
Bra skrivet och jag håller med dig om det mesta! Att i maktposition (i betydelsen ”redan etablerat”, dvs inte ”vid regeringsmakten”) bara sitta och vänta på att det generationer av människor byggt upp krackelerar inifrån övergår mitt förstånd. För övrigt har du en mycket viktig poäng vad gäller att politiken som försörjning ligger bakom även detta. Precis som ingen egentligen är rädd för ”partipiskan” men däremot partipiskans möjliga konsekvens, dvs att man blir av med ”jobbet” (en gång i tiden kallat förtroendeuppdrag).
Välkommen för övrigt!
[...] El Rubio stör sig (med rätta) på ledande sossars sena uttalanden om IPRED, FRA mm och tycker S blivit en “dement gammal hagga”. [...]
[...] partierna. Några som fattat detta är Falkvinge, Christian Engström, Opassande, JörgenL, El Rubio, Blogge, Deep Edition, Swartz & Bloggen [...]